Modern självhushållning och allvarlig vattenbrist

Detta är en något förkortad version av en artikel som WWOOFaren Jutta delade med oss – läs originalet (på tyska) här.

Småland – även om jag aldrig har varit här tidigare, känns det som att jag känner södra Sverige: från mitt barndomsrum, från Astrid Lindgrens berättelser.

Mitt resmål: inte långt från Lönneberga, där hon lät den busiga Emil leka sina spratt.

Där, nära kommunen Gunnebo, ligger den lilla gården Frälsegården. Vi reser som par och ska hjälpa till i tio dagar.

Bakom den vitmålade trädgårdsgrinden, som hänger lite snett på gångjärnen, möts besökare av de frigående hönsen. Någonstans kvackar andflocken som vandrar runt på gården hela dagen. Den vackra gårdshunden föredrar att stanna under köksbordet i det lilla bostadshuset, som från gatan sett göms bakom uthus och förråd. Trähusen är målade mörkröda, som nästan överallt i regionen.

Daniela och Karl Johann har ett fyraårigt arrende på gården. Daniela, utbildad trädgårdsmästare från Tyskland, kom ursprungligen till Sverige som WWOOFare. Hennes partner, Karl Johann, är svensk och kommer från Värmland.

Området känns hemtrevligt: skog, lundar och betesmarker avlöser varandra, med stora, platta stenar utspridda över ängarna som om de kastats dit av jättar. Många djur- och växtarter trivs här, just eftersom landskapet är så varierat. Om det skulle växa igen skulle många av dem försvinna. Därför är fåren så viktiga.

Daniela och Karl Johanns fårflock består av 75 djur.

Vattenbrist formar livet

Innan jag får träffa fåren för första gången ber Daniela mig att hjälpa till att med en grönsakslåda. Du läste rätt: en grönsakslåda. Den levereras vecka efter vecka till en enda kund. Att sälja fler är inte realistiskt, eftersom vatten de senaste åren har blivit en så knapp resurs.

Hönsen lägger som tur är pålitligt fler ägg än vad som behövs – något som också grannarna är tacksamma för.

Grönsakerna i bäddarna ser ut som hämtade ur en bilderbok – men de kräver strikt vattenhållning för att få dem att mogna. Grönsakerna är främst för självhushållning. De växer i små bäddar mellan husen och i en större grönsaksodling 200 meter bort. Daniela odlar ett stort urval av grödor och förädlar sådant som de sedan äter under den långa vintern: fermenterade gurkor, zucchini, morötter och surkål. Vissa grönsaker torkas, andra förvaras i jordkällaren i fuktig sand och tas fram efter behov.

Klimatförändringarna har ett starkt grepp om södra Sverige. Om du vill duscha varje dag är du på fel plats på Frälsegården. På sommaren cyklar folk till den närliggande sjön och när det regnar samlas vattnet upp. Under de kommande veckorna kommer vi att stå i regnet på grönsaksfältet mer än en gång för att vattna plantorna med fulla kannor. Endast på det sättet blir hela rotsystemet tillräckligt blöt.

Sedan är det dags att besöka fåren: vi skjuter en gammal barnvagnsram lastad med tunga vattendunkar framför oss. Även om det finns sjöar i området tillhör ingen av dem gården, och ingen bäck ger värdefullt vatten till djuren. Därför måste vattenkaren i hagen fyllas på minst två gånger om dagen.

Det tar tid att räkna fåren, eftersom de är utspridda över hela området, vilar i skuggan under olika lundar och rör sig smidigt över stenar och klippor. De tvåbenta besökarna är ett välkommet avbrott. Först når ett särskilt vitt lamm oss. Vi får en presentation: det är Lilly, årets flasklamm. Nästan avvänjt får hon under sommaren en flaska om dagen, gjord på pulver blandat med varmt vatten.

Flaskan töms på nolltid. Mycket mer tid går åt till att förbereda nya områden för fåren. Jordbruksstödet är beräknad på hur många betesmarker blir betade. Och fåren har god aptit. Därför är det nödvändigt att hela tiden öppna upp nya betesområden. Detta är inte möjligt utan att bygga eller reparera det delvis kvarvarande staket. På grund av brist på pengar och de knepiga klippformationerna överallt blir den föredragna metoden alltmer en ”vägg” av kapad slånbuske (och några andra buskar).

Svettframkallande arbete: Daniela fäller slånbuskar, lager på lager, och flätar snåret till ett nästan oöverstigligt hinder. Sommarsolen kan vara riktigt het, även i Sverige.

Daglig praktisk självhushållning

Vi känner oss hemma på gården. Liksom alla volontärer har vi en egen stuga på området. Innan frukost matas hönsen, sedan tar vi itu med dagens sysslor. Förutom många dagar med staketbygge och röjning av vildvuxen mark, bygger vi en ny grind till betesmarken så att traktorn kan komma fram till ett framtida betesområde. En hel dag går åt till att mocka ur fårstallet, som först kommer att användas igen under vintern. På en regnig dag sorterar vi den klippta ullen för försäljning – ett mycket meditativt arbete.

Förutom ull säljer gården även kött. Daniela tar djuren till ett närliggande slakteri och ser till att transportsträckan blir så kort som möjligt.

Som många bönder (även i Tyskland) har Daniela också ett annat jobb: hon jobbar även i hemtjänsten, kommer hem sent på kvällen och går upp tidigt nästa morgon för att ta hand om djuren och arbeta i odlingen.

Daniela tycker om att prata om sitt arbete och tar sig tid för volontärer – och till och med för ett TV-team som gör en dokumentär om regionen och självhushållning.

Tiden på gården går snabbt. Jag tar med mig många intryck. Jag är tacksam för Daniela och Karl Johanns gästfrihet och öppenhet. Sedan min tid hos dem har jag tänkt mycket på vilken framtid småskaligt jordbruk i Sverige har, och hur mycket det kan betyda för biologisk mångfald och förmågan att hantera framtida kriser.

***

Talar du tyska? Hitta originalartikeln, inklusive en uppmaning att stödja hållbart jordbruk, djurvälfärd, biologisk mångfald och klimatskydd, här.

Tack, Jutta, för att du gav oss tillåtelse att återpublicera din artikel och dina bilder.
Och tack, Daniela, för att du också tillät oss att göra det.